Elin Hallengren

Bangladesh. 

Jag har varit här sedan den 18 februari, med ett kort uppehåll på tre veckor då vi besökte Singapore och Bali.

Jag har försökt hitta någon som skrivit om allt det dåliga, men jag antar att det är bättre att skriva om det som är bra?

Problemet för mig har blivit att det dåliga i så väldigt stor utsträckning överväger det som är bra, att allt egentligen är ganska dåligt.

 

Ja, helt sant. Men du kan inte gå och utforska själv. Du måste alltid ha sällskap. Det är varmt till tusen, brukar kännas som att sitta i en bastu, som man ibland klarar av, under fläkten. Det finns mygg överallt, och ormar och ödlor och läskiga insekter som är giftiga. Ovanpå allt behöver du dessutom ha på dig tunika, långbyxor och sjal för att allt annat är SYNDIGT, täck helst huvuxet också. Om du inte är man vill säga. För då är tydligen alla kläder ok.

 

Jo, bland de mest givmilda människor jag träffat. Efter att de stirrat på mig i tio minuter utan slut och frågat mig alla frågor de kan man komma på och efter att de fått ta i mitt hår eller mitt skinn. De kommer hem till oss för att titta på mig. Känns oftast mest som djur på zoo. Förstår inte vad de säger heller.

 

Jag vet inte ens var jag ska börja. Frukten ja! Fantastisk. Grönsaker borde vara fantastiskt, maten i allmänhet borde vara fantastisk. Men det är den bara om du gillar olja, chilli, ingefära och curry. Och lök. ALLT tillagas, med precis samma kryddor. Smakar precis likadant oavsett vilken grönsak som var utgångspunkt. Och så ris. Jag är inte alls trött på maten. Bara gått ner fem kilo. Och alla är så förundrade, hur är det möjligt? 

 

Jämfört med Sverige är alla andra länder billiga, Bangladesh är nog ett av de billigaste länderna att åka till. Fast som utlänning tredubblas prisena så fort man blir sedd, så oavsett hur bra man är på att pruta kostar sakerna minst tre gånger mer än för locals. Plus att man blir stirrad på. Som en alien. De säger att det är för att man är vacker, men kom igen, ingen vill bli stirrad på.

 

Härom dagen! Vi skulle gå typ femtio meter från en affär till Mr Rs pappas jobb och på vägen kör det förbi en riksaw. Alltså OMG personen i riksawn lutade sig ut, stirrade ögonen ur sig, vände sig om, öppnade luckan baktill och stirrade tills hen inte längre kunde se mig. Jag förstår hur kändisar har det. Jag vill aldrig bli känd!

 

Jag är alltså brutalt uttråkad, typ fången i mitt hus, dit det ibland kommer folk för att titta på mig,  matad med mat som smakar ingenting utom kryddor och ris. Ingen frihet och femhundra tusen regler att försöka följa.

 

Alla normala samtalsämnen är hush hush (okej inte alla. Men alla kvinnliga problem. Och då menar jag alla. Även kärlek. Sex får man inte se på tv om mamma och pappa är i rummet. Kyssar i filmer hoppas över eller censureras, alltså på riktigt?). Och kroppsliga funktioner ska man inte prata om. Men att rapa högt vid alla tillfällen man kan hitta, är helt normalt. Gärna mitt i menigar också.

 

I Bangladesh är det kvinnan som tar hand om huset. Mannen sätter sig på soffan och väntar på att få maten serverad. Gormar efter te eller vad det nu kan vara och hon ska då servera. Även kvinnan som sedan diskar och städar. Och tvättar. Oavsett vad mannen har för yrke. Och oavsett om kvinnan själv har ett jobb eller inte.

 

I högtalarna fem gånger om dagen skriker de ut förtrycket. Då ska man absolut täcka huvudet. För att hedra skrikandet. Sedan ska man gå och kasta sig på marken. Upprepade gånger. Nej jag är inte bitter. Jag är jättelycklig.

 

 

(Verkar som att jag är mest upprörd över att inte kunna gå någonstans utan att någon tittar på mig. Intressant reflektion i och med att jag i stort sett aldrig går någonstans. Kanske är därför jag egentligen helst stannar hemma?