Trettionde juni
Bangladesh är ett fantastiskt land. Men det är ändå mycket jag saknar här. Många saker som man bara tar förgivet hemma. 
Tvättmaskin... elektrisk spis.. en ugn! Ljusa sommarnätter.. jordgubbar... att glass är fryst och inte smälter på två sekunder.. att sova i en mjuk säng.. med täcke. Att ha på sig shorts eller klänning. Handla i en mataffär. Att inte behöva tvätta sig varannan timme för att man är fetklibbig i ansiktet och svettig och dammig överallt annars. Slippa nyfiket stirrande ögon vart man går och folk som skriker bideshi, utlänning. Myggor.
Sen finns det ändå.. något.. lockande. Det är fantastiskt att inte behöva smörja in sin torra nariga hud. Inga egentliga kliande eksem, trots frekvent kontakt med vatten. Folkets vänlighet. Vart vi går blir vi inbjudna till iftar, bröllop, festmåltider. I stort sett alla ber oss att komma tillbaka. De vill se oss igen, utan att vi ger någonting till dem. Potatischipsen, alltså, beroende. Saker kostar ingenting här.
Jag önskar att jag kunde ta med mig vissa saker till Sverige. Eller att jag kunde ta med mig vissa saker från Sverige... jag skulle vilja blanda. Klimat och kultur. System och strukturer.
Jag skulle vilja hjälpa människorna, både här och i Sverige. I Sverige är problemen ensamhet, depression, övernutrering. Här är det överpopulatuon, korruption och svält. Och en massa annat förstås.
Jag tycker att det borde gå att blanda till en fin mix. Utan att det blir för varmt eller för kallt.
