Springa fram till bussen...
Jag är helt säker på att jag vaknade lågt idag. Tiden bara försvann. Precis som den brukar göra när jag har lågt blodsocker. När det är två minuter tills bussen går inser jag att jag inte är klar! Får då tvinga ner matlådan och frukostsmörgåsarna i väskan, ta på mig skor, tröja och jacka, halsduk. Rusa ut genom dörren, låsa och springa till bussen. Det mest fantastiska är väl ändå att jag inte missade bussen. Phew!
Inte för att det egentligen spelar så stor roll. Jag hade kommit typ15-20 minuter senare till jobbet. Inte slutet för världen. Men det är skönt att inte komma senare än vanligt.
Mr R fick veta att han ska på en andra intervju igår. Jag är nog mer hoppfull än han. Jag tror inte att han vågar hoppas för mycket. Vi håller tummarna. Vi behöver det här. Tack gode gud. Amen.
